Så ljuger medierna

Invandring och mörkläggning

mediernaHur det går till att skriva
För den som inte själv skriver professionellt eller har någon anledning att gå djupare in i ämnet, är journalistik något av en transportfråga. Jobbet består i att omvandla verklighet till text, att tillverka ett slags verbalt fotografi av verkligheten. Detta är den syn på journalistik och det journalistiska hantverket som också journalisterna själva gillar. Raka puckar, raka rör och inga krångligheter. Det finns ett antal uttryck som de anser beskriver den goda journalistiken, som ”tell it like it is”, ”publish and be damned”.

Nu är det inte alls så enkelt, varken med verkligheten eller med skrivandet. Verkligheten är ett flöde och hur detta flöde ser ut, beror på med vems ögon den betraktas. Den som ska skriva måste därför börja med att bestämma infallsvinkel, varefter det gäller att omvandla verkligheten till en berättelse med en början och ett slut, och däremellan ett händelseförlopp som…

View original post 4 003 fler ord

Komma hem

Invandring och mörkläggning

europe

Färska uppgifter från Migrationsverket:

Över 39 000 asylansökningar bara under oktober!
Fler än 28 000 av de asylsökande är män!
Att jämföra med 5 000 i januari.
112 000 asylansökningar hittills i år. Ett rekordår!
Under hela förra året sökte 81 000 asyl.

Mera:

Det väpnade våldet eskalerar i de svenska storstäderna. Sedan 2010 har fem gånger så många skottskadats, och fyra gånger så många skjutits till döds, i de svenska städerna jämfört med i grannländernas huvudstäder tillsammans. Det visar en granskning som SVT Nyheter gjort.

Zb är hygglig och hämtar oss på Arlanda. Bilradion mal på ettan. En reporter berättar med extra tydlig och gravallvarlig röst om hur eländigt någon familj någonstans har det, och hur mycket de hoppas på att få komma till Sverige. Jag kommenterar inte. Hur ska man bära sig åt för att på ett oproblematiskt sätt förklara för sina medmänniskor att det pågår…

View original post 1 899 fler ord

Tänker SIFO ljuga?

Lögnare styr våra åsikter

Det privata opinionsundersökningsföretaget SIFO:s undersökning Sverige NU 2015 riskerar att bli missvisande.

Jag blev statistiskt utvald att delta i SIFO:s Sverige NU-undersökning för i år. Undersökningen är tjock som en tidskrift och tar lång tid att fylla i.

Fokus på frågorna rör mediekonsumtion, men det finns också många frågor om andra sorters konsumtionsvanor. Beträffande nyhetskonsumtionen, ska man fylla i vilka vilka dags-, kvälls- och magasin man läser, och hur mycket. Även nätplatser finns listade bland dessa. De flesta nyhetsprodukterna tillhör Bonnier- och Schibstedkoncernerna, inklusive en massa specialtidskrifter om allt från jakt och bilar till skönhets- och hälsotips.

Ingen läser Fria Tider

Däremot finns inte populära alternativa medier som nätplatserna Expo, Exponerat, Avpixlat eller nättidningen Fria Tider med, trots att exempelvis Avpixlat för i år har mellan tre och fyra miljoner visningar i veckan. Inte heller alternativa tryckta nyhetstidningar som Nya Tider, vilken utan att jag känner till mycket om den lär vara den snabbast (och en av de få) växande nyhetstidningen, om än från en väldigt låg nivå. Det är inte så bra av SIFO att göra en undersökning om medborgarnas medievanor om de i sin undersökning låter bli att inkludera medier som konsumeras i hög grad, därför att deras resultat kommer att bli missvisande. Det verkar som om SIFO alltså utnyttjar sin verksamhet för att bedriva propaganda, snarare än att undersöka hur saker ligger till.

I Bonnier- och Schibstedmedia, liksom i Sveriges Radio och i Sveriges Television, förknippas flera av dessa alternativmedierna med rasism, högerextremism och nynazism, vilket redan det är alarmerande om dessa nätplatser frekventeras av så många läsare. Vi kan jämföra med att miljontals medborgare numera är kriminaliserade genom att de laddar ned upphovsrättsskyddade poplåtar eller filmer från fildelningsplatser på nätet. Om en stor del av medborgarna ska identifiera sig som kriminella, vad betyder då kriminalitet? Vad betyder rasism, högerextremism och nynazism?

Bonnier och Schibsted är givna vinnare

Ponera att du mest använder dig av Avpixlat och Expo som nyhetsförmedlare men även läser Dagens Nyheter och Dagens Industri ibland när du är på biblioteket, eller på nätet när du vill kolla upp att exempelvis Avpixlat korrekt har refererat en journalist på Dagens Nyheter. Då kommer du i SIFOS:s undersökning att fylla i att du läser Dagens Nyheter ibland. Men du kan inte fylla i din primära nyhetsleverantör. Det betyder att Dagens Nyheter får »statistiska poäng« för din begränsade konsumtion av den Bonnierprodukten, men Avpixlat får inga »poäng« (det vill säga ingen förekomst i frekvenstabeller, eftersom Avpixlat inte finns med i tabellerna).

Oavsett din nyhetskonsumtion, kommer Dagens Nyheter att i detta fall framstå som vinnare i kriget om konsumenternas uppmärksamhet. Det är naturligtvis mumma för Bonniertidningen, eftersom de kan använda SIFO:s resultat i marknadsföringen riktad både till läsare och annonsörer. Detta är något de behöver, eftersom annonsörerna nu visar sig lämna de traditionella nyhetstidningarna fyra gånger snabbare än läsarna (!)

Du är dum om du ogillar Dagens Nyheter, Aftonbladet och totalinvandring

Till detta kommer att SIFO-undersökningen har en enda fråga om informantens inställning till invandringen. Du kan svara att du tycker att Sverige bör ta in färre invandrare, eller fler invandrare. Inga fler frågor om den saken. Om det är så att invandringsmotståndare i högre grad än invandringsvälkomnare läser Exponerat eller Fria Tider, kan det bli lätt för SIFO att visa att invandringsmotståndare inte läser särskilt mycket nyheter, det vill säga, att invandringsmotståndare är mindre omvärldsintresserade och mindre pålästa än de som läser nyhetsmedia som förespråkar ökad invandring. Det kanske är det resultat de vill ha, eftersom de har riggat sin undersökning på detta sätt. Jag har inte läst någon som med fog kan anklaga SIFO för inkompetens. Det verkar istället handla om politik. Antingen SIFO:s eller någon annan uppdragsgivares politik. Se upp med hur du låter dig utnyttjas. Eller ge medvetet falska svar i förhållande till hur du upplever frågepaketet, för då utnyttjar du dem för dina intressen istället, och det är i så fall inte mer av fulspel än vad SIFO sysslar med.

Sveriges olidliga trötthet

Stefan Löfven, Sigmund Freud, Alexander Solzjenitsyn, Milan Kundera

Vad har Stefan Löven gemensamt med Milan Kundera, Sigmund Freud och Alexander Solzjenitsyn? Tyvärr ingenting. Det är synd, för han skulle ha kunnat lära sig mycket av dem. Svensk politik lider av en utmattningsdepression som Lövens regering förvärrar istället för att lindra.

Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet från år 1982 utspelar sig huvudsakligen i Prag under åren runt Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968. Vi får följa några intellektuella människors försök att leva under ett socialistiskt förtryck, en socialism som gör anspråk på att närma sig en snart fulländad kommunism.

Bokens titel är en parafras på Friedrich Nietzsches från historien urgamla, återanvända idéer om evig återkomst, närmast hämtade från Heinrich Heine och Arthur Schopenhauer. Den vanligaste tolkningen är att Nietzsche använde sig av idén om den eviga återkomsten som ett tankeexperiment för att hjälpa ett fullständigt bekräftande och bejakande av livet. Framför allt i sina anteckningsböcker resonerar han kring att den eviga återkomsten även skulle vara en kosmologisk sanning, i nästan religiös mening, alltså utan en vetenskaplig underbyggnad: Universum har alltid funnits och kommer alltid att finnas, och allt som händer i det har redan hänt och kommer att hända igen och igen, för alltid. Detta ger tillvaron och de beslut som fattas i den vikt, eller ”tyngd”. Denna tyngd kan uppfattas antingen som en oerhört tung börda, eller som en tillgång beroende på hur människor väljer att se på sina liv: Fast i ett hopplöst Sisyfosarbete eller som en mission där vi kan utvecklas och förfina oss själva och omvärlden.

I motsats till Nietzsches tyngd, beskriver Kundera en tillvaro som präglas av outhärdlig lätthet. Ingenting blir bestående, inga sociala värden kan odlas och förädlas. Man lever inte i stunden, utan för stunden, utan möjligheter att på ett eget valt och meningsfullt sätt planera för sin framtid. Denna olidliga lätthet infinner sig i kommunistdiktaturens förtryckarkultur. I boken, bortsett från den uppenbara situationen med karaktärernas svårighet att rikta sin erotik och sin kärlek till att verkligen utveckla starka och varaktiga band med sina älskade, påverkar den förtryckande politiken deras möjligheter att verka tillsammans och för ett gemensamt samhälle. Allas liv i en sådan kultur påverkas: Man kan inte säga vad man vill, inte göra det man vill eller skulle behöva göra för samhället ska fungera bra. Medborgarna är offer för godtyckliga edikt, konform politik och politiskt korrekta åsikter och handlingar som inte får ifrågasättas. Man tvingas att anpassa sig så långt är möjligt. Skillnaden mellan vad individen förmår och inte förmår ger upphov till en friktion som blir till någon form av psykisk eller social ohälsa.

Känns problematiken igen? Löven använder sig av ord, fraser och politiska beslut som är lätta att svänga sig med, men frånvaron av substantiell tyngd med en nödvändig förståelse för vilka konsekvenser besluten har är förödande. I Sverige förnekas också hårdnackat allt tal och alla frågor från kuvade medborgare som låter som kritik mot regeringens politik. Ingen blir fängslad för sina åsikter, men som många av oss kan vittna är det sociopolitiska klimatet nu mycket hårt för att vara svenska förhållanden. Vi förlorar vänner, arbetet, förtroendeuppdrag, och blir utfrysta av dem som antingen väljer att ha samma politiska åsikt som regeringen, eller som bara tystnar och undviker samtal för att inte förråda sig själva. Sigmund Freud såg rent psykologiska orsaker till varför ett undvikande beteende som blir kontraproduktivt för en konstruktiv social utveckling kan uppträda.

Vi vantrivs med det moderna livet

I en av sina mest lästa böcker, »Vi vantrivs i kulturen« (vilket Theodor Adorno riktigt tolkade som »Vi vantrivs i moderniteten«), skriver Freud många skarpsynta observationer kring det mänskliga beteendet; inte minst den kända devisen att människan strävar efter lycka. Vi vill bli och förbli lyckliga. Sätten att nå detta är flera:

»Det påstås […] att vi alla på någon punkt beter oss på samma sätt som paranoikern, att vi som han gör verklighet av vår önskan och därigenom korrigerar någon del av verkligheten, som vi inte kan uthärda, och för in vår egen bild i verkligheten. Särskilt viktigt är det fall, då ett större antal människor gemensamt försöker förskaffa sig garanti för lycka och skydd mot lidande genom att förvanska verkligheten.[…] Den som är delaktig i en vanföreställning kan naturligtvis aldrig erkänna den som sådan.«

Per Albin Hanssons svenska folkhemsbygge har gått från intentionen att avskaffa fattigdomen i Sverige till Reinfeldts och Lövens lyckomaximerande åt sig själva, och de använder hela världen på ett snart sagt teleologiskt sätt för att förverkliga denna lycka. De arbetar för att införliva hela världen i den svenska storstugan där allas rättigheter, godtyckligt uttryckta av individerna själva, skall tillgodoses. 1970 års nobelpristagare i litteratur, Alexander Solzjenitsyn, som led fruktansvärda strapatser under Sovjetunionens politiska förtyck, ansåg redan på 70-talet att det var dags för västvärlden att återinföra skyldigheter som en lika viktig del i människornas liv som rättigheterna. Rättighetshysterin har idag blivit total, med intressegrupper som Allt Åt Alla, vilka bara är ett symptom på en solipsistisk, egoistisk inställning att jag ska ha det jag kräver.

Detta är inget typiskt svenskt eller västligt. Solzjenitsyn visste nog inte att inställningen är densamma i stora delar av arabvärlden och Afrika. Dagligen hör vi i vårt tycke löjlig kritik från asylanter som klagar på att det luktar för mycket trä i asylboendet, att det är för lite grönsaker i maten som skänks dem och att köttet inte är garanterat halalslaktat, att tillgången på kvinnor och sex är för liten, att bostäderna är för trånga, att de ännu efter många veckor inte har fått en Volvo eller ens ett bankkort, om det överhuvud taget finns shoppingmöjligheter där de för tillfället är inhysta, och att de tvingas vänta i många månader innan deras familjer och släkt får komma hit från Afghanistan. Många svenskar försöker utföra de skyldigheter vi har, som att betala skatt på vårt arbete eller vår a-kassaförsäkring, och följa alla lagar vilket anstår en människa som har uppehållstillstånd i landet; men det är sällan vi åberopar skyldigheter annat än när vi kräver att andra ska leverera det som våra rättigheter kräver. För så är det: Om en människa har en rättighet till något, innebär det samtidigt att någon annan har en skyldighet att se till att denna människas rättighet kan tillgodoses. Det är lätt för Löven att kräva att andras skyldigheter är att ta ansvar för de rättigheter han delar ut åt vem som helst. Men den olidliga lätthet som tillåter honom att göra detta, är en politiskt trött slapphet som i sin tur tröttar ut landets ekonomiska och humanitära resurser, och förstör landet med en färgsprakande men materialistiskt sett ekonomiskt-substantiellt värdelös kulturberikning.

Det utmattade västerlandet

Solzjenitsyn höll år 1978 ett numera berömt anförande vid Harvarduniversitetet som handlade om »Den utmattade västvärlden«. Utmattningen är mest uppenbar hos de maktägande och den intellektuella eliten, sade han. Denna utmattning ger upphov till ett missmod som sprider sig vidare till samhället. Det finns modiga människor men de har inget egentligt inflytande i det offentliga livet. Det är de politiska och intellektuella byråkraternas handfallenhet, passivitet och förvirring som är avgörande och ännu mer de bakomliggande idéerna, som visar hur föga verklighetstroget och moraliskt berättigat det kan vara att grunda staternas politik på svaghet och feghet. Detta försvinnande mod blir ironiskt nog understruket av plötsliga utbrott av ilska och omedgörlighet som samma byråkrater visar, när de ställs inför svaga regeringar och svaga länder som saknar stöd och som inte kan bjuda motstånd. Inför ett verkligt hot däremot får de tunghäfta. Måste man påminna om den uråldriga erfarenhet som säger att modlösheten är början till slutet? frågade Solzjenitsyn.

Denna handfallenhet är idag uppenbar för de flesta. Regeringsanhängare kan säga att Löven inte har orsakat den så kallade flyktingkrisen som vi enligt regeringen bara står inför, och som därför ännu inte ens är ett faktum (!), men Per Gudmundsson från Svenska Dagbladet kommenterade situationen i riksradions program Godmorgon världen (11 oktober) med att »Regeringen beter sig som om migrationsströmmen till Sverige är en naturkraft, som vinden eller havets vågor som man inte kan rå på«. Om en nationalstat inte ens kan värna sina gränser, hur ska den då över huvud taget kunna skydda sin befolkning?

Journalismen

Solzjenitsyn anförde också att vi i det västerländska samhället har upphävt skillnaden mellan frihet att göra goda gärningar och frihet att göra onda. En statsman som vill göra något viktigt och konstruktivt för sitt land  måste manövrera försiktigt. Men, sade Solzjenitsyn, »genast när han gör det, dyker det upp tusen hafsiga och ansvarslösa kritiker. De valda ombuden och pressen snäser åt honom. För varje steg tvingas han rättfärdiga sina avsikter och bevisa att han är utan fel och brister. I själva verket kommer en betydande och begåvad människa som kommer med ovanliga förslag, aldrig att få möjlighet att förklara dem.« Vidare:

»Pressen i Väst njuter fullständig frihet. Men hur använder den sin frihet? Det enda betydelsefulla är att inte överträda lagens bokstav. Något moraliskt ansvar för deformation eller disproportion finns inte. Vilket ansvar har en journalist gentemot sina läsare eller i förhållande till det han skrivit? När den allmänna opinionen blivit missledd eller politiker fått felaktiga upplysningar eller missledande slutsatser, kan man då påvisa ett enda fall av uppriktighet från journalisten eller en rättelse av misstagen från hans tidning? Nej, det kommer inte att ske eftersom det skulle få effekter på upplagan. Ett land kan bli lidande av sådana misstag, men den vilseförande journalisten kommer alltid undan. Man kan i stället lugnt utgå ifrån att han försöker påverka tolkningen av lagen och kommer att skriva med förnyat självförtroende.«

Detta är också en del av andemeningen i statsvetare Olof Petersson bok Politikens möjligheter från år 1996, där han beskriver journalisternas egen ideologi, journalismen, en ny -ism:

» En ideologi består inte bara av värderingar utan i minst lika hög grad av verklighetsföreställningar. Ideologier erbjuder därmed kognitiva kartor som hjälp att orientera i det politiska landskapet. Ideologier sägs också ofta vara handlingsinriktade. De är inriktade på att, för att travestera Marx, inte bara förstå utan också att förändra världen. Det kan inte råda något tvivel om att [beträffande ideologin journalismen är] dessa kriterier är uppfyllda«

…skriver Petersson och visar sedan att det är enkelt att teckna teckna huvuddragen i journalismen som ideologi (läs gärna hans bok från SNS förlag).

Men Sveriges olidliga trötthet är främst ett resultat av den övermogna socialdemokratin, som är upplysningstidens slutgiltiga stadium, om jag åter får låna Solzjenitsyns resonemang. Han ansåg att förändring mot ett utmattat västerland startade redan under renässansen.

»Medeltiden hade kommit till ett naturligt slut av utmattning. Den utövade en outhärdlig makt, som förtryckte människans fysiska natur till förmån för hennes andliga liv. Då vände man Anden ryggen och omfamnade allt som var materiellt med en överdriven och obefogad iver. Detta nya tänkande, som hade gripit oss och som förledde oss, tillät inte existensen av något inneboende ont i människan. Inte heller syntes att där skulle finnas någon högre uppgift för henne annat än att uppnå lycka på jorden. Det försatte den västerländska civilisationen i den farliga belägenheten att tillbedja människan själv och hennes materiella behov. Allting utöver fysiskt välmående och insamlande av materiellt gods, alla andra människans behov och karakteristika av mer obestämbar och högre natur, lämnades utanför staternas uppmärksamhet och de sociala systemen, som om människans existens inte hade någon högre mening. Det öppnade vägen för det onda som idag flödar fritt och ohejdat…«

Solzjenitsyn ansåg att västvärldens oförmåga att se värden som inte är materiella var orsaken till västvärldens kris; inte minst den då pågående kalla kriget-krisen mellan Sovjetunionen och USA som ansågs hota att spränga världen i bitar. För regeringen Löven, liksom Reinfeldts tidigare Alliansregering, vilka liksom alla våra regeringar i modern historia är ytterligt materialistiska, leder denna oförmåga att se till andra värden än de materiella till en katastrofal okunnighet och förståelse för de kulturer Löven nu importerar till Sverige.

Sveriges andefattighet

Moder Teresa var i Stockholm år 1979 på väg till Oslo för att ta emot fredspriset till Alfred Nobels minne. Hennes kommentar om vad hon ansåg om Sverige var svårbegriplig för många: »Jag har mött mycket fattigdom i mitt arbete i Calcutta och ute i världen, men en sådan djup fattigdom som i Sverige har jag aldrig tidigare sett.« Denna fattigdom handlar inte om att svenskar är okyrkliga och inte går i mässan. Det handlar om ett ofantligt djupare plan som vi inte ens har ögon att se med men som var omedelbart förnimbart för henne.

Det nutida folkhemmet innehåller alltså endast de för oss synliga materiella värden som all världens araber och afrikaner med flera ska pressas in i. När regimkritiker i Sverige kritiserar regeringarna för att de tror att de ska kunna frälsa hela världen med socialdemokrati, är detta inte taget ur luften; det finns substantiella skäl till sådan kritik. Våra regeringar förstår inte bättre. De har inte lyssnat vare sig till Freud eller till Solzjenitsyn, eller ens till Moder Teresa som faktiskt lite märkligt hyllas av alla som inte kände henne (och även av en hel del av dem som gjorde det!)

Religiösa muslimer, till exempel, går inte att tvinga in i det goda socialdemokratiska samhälle som Sverige har varit i hundra år. De har helt andra värden som nästan inga svenskar erkänner, förstår eller ens kan se. Sekulariserade muslimer betraktar vi i och för sig som mer lika oss själva. De kommer inte att utföra jihad, tvinga på kvinnor anonymiserande Ku Klux Klan-liknande kläder som skiljer »negrer« från vita; eller i deras fall, otrogna horor och slampor från ärbara kvinnor som följer sharïa. Åtminstone inte till en början. Eftersom det socialdemokratiska Sverige inte har några värden utom de materiella, och de »ideal« som olika politiska grupperingar i Sverige på grund av sin »lätthet« och lättrörlighet inte är tunga nog att ersätta andliga och andra icke-materiella värden, kommer de sekulariserade muslimerna som grupperingar betraktat, att bli förhållandevis lätta för de religiöst-kulturella »sharïamuslimerna« att tvinga in i sharïaliv med dess regler om hur människor måste bete sig, respektive vad de inte får lov att göra. Därför är det inte så lätt som att säga att en liten, godtyckligt definierad minoritet av muslimer som kommer till Sverige är muslimska extremister eller lyder under sharïa istället för under Sveriges lagar medan de flesta muslimer som kommer är »snälla«, som det ofta heter. Ju mer inflytande de allvarligt menande muslimerna skaffar sig, desto fler av de sekulariserade muslimerna kommer de att tvinga in under sharïa med hot om repressalier och våld, vilket vi ser idag sker redan när de anländer till »omatchade« asylboenden, och senare när de har »integrerats« i urbaniserade hederskulturer.

Sveriges nya stormaktstid är nu

Den svenska socialdemokratin, som alltså inte endast finns inom det socialdemokratiska partiet, utan genomsyrar det mesta av vårt samhälle inklusive övriga parlamentariska partier, har gjort Sverige till en utmattningsdeprimerad nationalstat vars invånare förväntar sig att få vad de vill ha, att någon annan ska ge dem det, och att alla ska få samma sak och lika mycket. Denna utmattningsdepression behandlas nu med de moraliska stormaktsambitioner som de senaste regeringarna har uppvisat, en stormaktsambition som har historiska rötter. Sverige var en militär stormakt mellan 1611 och 1718. Denna föll efter Karl XII’ hybrisanfall mot Ryssland som han förlorade stort. Detta sved i svenska folksjälen, som dock kom att räddas av potatisen som rent bokstavligen räddade svenska folket från svält; samt av ett snart gryende ekonomiskt uppsving som genom industriellt entreprenörskap och naturvetenskap gjorde Sverige till en ekonomisk »stormakt« som byggde vårt materiella välstånd, tidigt i förhållande till många andra stater. Parallellt med denna fick enskilda svenska politiker och tjänstemän tunga internationella uppdrag. Sedan dess har den svenska ekonomiska stormaktsstatusen övertagits av helt andra länder. Detta andra svidande nederlag för supermakten Sverige försöker vi efter diplomatiska tungviktare och symboler som Raoul Wallenberg, Hans Blix, Rolf Ekéus, Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld ersätta med vår senaste stormaktsstatus, den moraliska. Det är lika fåfängt som det är destruktivt för vår befolkning. Vi behöver inte vara en stormakt på något plan. Det går bra att vara ett välmående litet land som inte så många tittar åt. Vi kan leva i fred i handelsutbyte med frivilliga stater.

Der Untergang

Socialdemokratin har i islam mött sin överman, och kanske även rent materiellt i den rena massan av massinvandringens kravmaskiner, och denna gång kommer David inte att kunna fälla Goliat. Innan vi som nation hittar nya, eller tillbaka till, icke-materiella värden kommer vårt stackars utmattningsdeprimerade Sveriges olidliga trötthet i kombination med Lövens hybris att leda till åtminstone partiell undergång.

Om nazism, internazism, fascism, och Helena von Zweigberks förakt för Sverigedemokraterna

Internationalsocialism

Om västerlandets lära är den rätta vägen för ett samhälle, en nation eller en stat att gå; varför är denna blogg då regimkritisk?

Det beror på att våra regeringar under de senaste decennierna har övergivit goda västerländska ideal till förmån för dåliga internationalistiska. Till och med under den senaste högeralliansregeringen under Fredrik Reinfeldt uppmanade svenskar att »öppna sina hjärtan« för den gränslösa immigrationspolitik han initierade. Grundlagd av Olof Palmes postmarxistiska socialistiska projekt redan 1975, då riksdagen utan att låta svenska folket ens hade något att säga till om, beslutade att Sverige i framtiden skulle bli mångkulturellt och därmed ett föredöme för en bättre värld, som Arnstberg och Sandelin redogjorde för i sin bok Invandring och mörkläggning; har Sveriges regeringar idag blivit internationalsocialistiska. Internazistiska, alltså.

Denna internationalsocialism är ett långt utvecklat svar på den fascistiska nationalsocialistiska Hitlerregimen. Vilken politik som helst är bättre än Hitlerregimens, har alla regeringar i västvärlden ansett sedan dess. Tyvärr har en del av dem slagit knut på sina länder i sina försök att överkompensera för Hitlertysklands ondska, och sprider därigenom andra sorters ondska, ofta förklädd till godhet, säkert minst lika omedvetna om detta som någonsin Hitlerregimens tjänstemän.

Människor, ända upp i den svenska makteliten, är paniskt rädda för allt vad nazism står för men egentligen är det inte särskilt stor skillnad på nazism och internazism. Nationalsocialism är en socialism avsedd för medborgarna i en nationalstat, exempelvis det vi kallar Sverige med dess juridiska geografiska områden, men inga andra människor som är medborgare i andra stater, ej heller statslösa människor.

Internationalsocialismen är en socialism som omfattar hela världens människor. Felet med Hitlerregimen var inte nödvändigtvis att den var socialistisk eller att den var nationalistisk, vilket många har ansett och därmed givit ordet nationalism en mycket ful klang. Felet var att den var fascistisk och därför per definition inte fick ifrågasättas.

Fascism

Ordet fascism härleds till betydelsen Gudomligt styrelseskick. I ett sådant styrs riket av en diktator. Denne diktator är antingen själv en gud, eller styr riket på uppdrag av gud. Eftersom gud talar är det ont och olagligt att inte lyda gudens order. Fascistiska principer kan finnas i vilken regering som helst, vänster eller höger, kommunitaristisk, värdkonservativ, socialkonservativ, eller liberal. Därför är nazism i sig inget vi behöver vara rädda för även om vi kan vara motståndare till alla former av socialism eller nationalism i sig.

Våra dagars postmarxistiska regeringar styrs av barn till 36-vågens framgångsrika upprorsmakare från vänsterkanten. Det är beklagligt att de, trots att nazismen alltså var ett vänsterprojekt, identifierar nazism som högerextremism i villfarelsen att fascism är signifikativt för högerpolitik, när fascism tvärtom kan uppträda inom nästan hela de moderna politiska teoriernas fält. Hade de förstått detta bättre, hade de insett att de står närmare nazisternas ideal än vad de idag förstår.

Demokratiskt underskott – men alla ska med

I Sverige har vi idag en form av internationalsocialdemokrati. Det demokratiska elementet i denna harang av bokstäver är i Sverige dock satt på undantag. Redan statsvetare som Bo Rothstein gjorde sin stämma hörd beträffande det demokratiska underskottet i svensk politik. Det hastigt uppblossande lilla partiet Ny Demokratis ledare Ian Wachtmeister kritiserade formella demokratiska brister medan han satt i riksdagen; framför allt att beslut i stor utsträckning fattas i riksdagens utskott som inte är demokratiskt sammansatta.

Det reella demokratiska underskottet i svensk politik har dock blivit bländade tydligt i och med Sverigedemokraternas tillväxt till att i skrivande stund vara det politiska parti som hat störst eller näst störst väljarstöd, beroende på opinionsföretag och undersökningsmetod. Socialdemokraterna är vad statsvetare brukar kalla ett »catch-all« parti; det vill säga att de vill ha alla väljare och intressegrupper; alla ska med på deras tåg. Detta har de lyckats bra med i många fall: När Miljöpartiet blev ett nytt uppstickarparti, deklarerade Socialdemokraterna att »vi måste värna om miljön«, och att miljöpartister lika gärna kunde rösta på Socialdemokraterna, eftersom de påstod sig ha en utvecklad miljövänlig politik. När Vänsterpartiet felaktigt hade utropat sig till världens första feministiska parti, och sedan Feministiskt Initiativ bildades år 2005, yttrade den dåvarande socialdemokratiska statsministern att han var feminist. Jag var nog inte den enda som bokstavligen satte kaffet i halsen men det är så Socialdemokraterna arbetar. Stefan Löfven har utropat sin regering till en feministisk regering. Feministiskt Initiativ har trots vissa smärre framgångar i dagsläget en mindre position än för bara ett år sedan.

Sverigedemokraterna har dock Socialdemokraterna ännu inte rått på. Deras avsikt att stoppa invandring till Sverige är en sorts antites till Socialdemokraternas internationalsocialistiska projekt. Istället blöder Socialdemokraterna, liksom alla andra riksdagspartier, sympatisörer och väljare till Sverigedemokraterna.

Redan när Sverigedemokraterna första gången valdes in i riksdagen år 2010 kontrade dåvarande Socialdemokratiska partiledare Mona Sahlin med att säga att nu var det nödvändigt att alla de demokratiska partier höll en enad front mot det nya högerpopulistiska rasistiska partiet; det vill säga att Sahlin ville omedelbart hindra ett demokratiskt valt parti att få inflytande över politiskt arbete i riksdagen. Det var den första riktigt tydliga grundstenen till dagens så kallade Sjuklöver: Ett spektrum av de sju mindre riksdagspartierna som effektivt har hindrat Sverigedemokraternas inflytande på svensk politik. Oavsett framlagda förslag, har de blivit stoppade. Inget parti har ens velat diskutera med dem, och mobbing på arbetsplatsen har varit ett legitimt sätt att visa förakt: Torka av handen på kavajslaget efter att ha skakat hand, eller vägra skaka hand över huvud taget, vända ryggen till när »rasisterna« träder in i rummet, och så vidare.

På spaning med

Helena von Zweigbergk

Det faktum att Sverigedemokraterna systematiskt hindras från inflytande bara för att övriga partitoppar så har bestämt à priori innebär att vi inte lever i en demokrati, utan i en demokratur. »Sjuklövern« menar egentligen att de är de goda partierna kontra det onda men bara i en diktatur eller i en demokratur är det partitopparna som själva bestämmer vad som är gott eller ont. Att hindra nästan en tredjedel av Sveriges befolkning från demokratiskt medbestämmande är antidemokratiskt. Sverigedemokraternas krav har varit att ha ett proportionerligt inflytande på diskussionerna, men de bjuds inte ens in när det anordnas så kallade blocköverskridande förhandlingar »inom« »sjuklövern«. Det handlar inte, som Helena von Zweigberk sade i Riksradions prisbelönta program Spanarna i P1 den 16 oktober påstod att Sverigedemokraterna vänder bak-och-fram på ord för egen vinnings skull; exempelvis sade hon att för Sverigedemokraterna betyder demokrati att de tror att de ska få bestämma själva, och därför hävdar att de blir odemokratiskt behandlade i riksdagen, eftersom de inte får göra det. von Zweigberk raljerade med ett glatt hån att Sverigedemokraterna inte har förstått vad verklig demokrati är. Observera att det inte är lönt att ni kollar upp vad hon sade, för Sveriges Radio har haft den goda smaken, eller fegheten, att i radioarkivets publika podradioversion klippa bort hennes uttryckta förakt för Sverigedemokraterna. Det handlar bara om ett visst, helst proportionerligt inflytande. Naturligtvis ska sittande regering i en demokrati ha mest att säga till om men rådande totala slagsida är odemokratisk. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson säger dock till Dagens Nyheter 17 oktober »…nu har vi suttit i riksdagen i fem år. De andra partierna har börjat förstå att vi är en del av den politiska vardagen. Man anpassar sig till vad vi tycker och förändrar sina förslag i mycket högre utsträckning än vad som kanske syns utåt. Så förr eller senare så lossnar det där.« Men under tiden nöter Löfvens regering ned Sverige så att allt som var fast och beständigt förflyktigas.